“God hid the divine in the last place humans would think to look – within themselves.”
-Unknown
Min bakgrund
Min resa tillbaka till jorden – och till mig själv
Jag var ett naturbarn – i kontakt med allt. Orädd i min kommunikation med naturen, djuren och drömvärlden. Men i tonåren förändrades allt. Utan att förstå att jag var högkänslig började jag tro att det var något fel på mig. Jag upplevde att det inte fanns plats för mig här på jorden. Allt kändes hårt, brutalt, och den jag var passade inte in.
Så jag lämnade kroppen. Jag blev inte längre en person – självkänslan försvann, och kvar fanns bara ett inre kaos. Jag gjorde det jag trodde förväntades av mig. Jag kämpade hårt för att bevisa mitt värde – "duktig flicka" in i märgen. Men det hjälpte inte. Det blev bara värre.
Jag slutade tänka själv. Allt jag uttryckte – mina känslor, mina tankar – bemöttes som fel, ibland med skratt. Till slut vågade jag inte längre visa vem jag var. Jag anpassade mig efter en mall som inte var min. Samtidigt drogs jag till samhällets utkanter – till outsiders, till underjorden – för där fanns fler som mig: de som inte riktigt passade in. Jag kände mig rebellisk, men i grunden var det en reaktion – inte en sann kraft.
Ingen plats kändes helt min. Inte förrän jag började utforska mitt inre – mitt undermedvetna. Där hittade jag de delar av mig som kändes "fel". Men när jag vågade möta dem med nyfikenhet och omsorg, började jag bit för bit hitta hem i mig själv.
Det krävs mod att möta det okända – att ge rum för allt det vi lärt oss att trycka undan. Men mod föds när vi tillåter rädslan att förvandlas till längtan. I rädslans eld föds vårt verkliga mod.
Mardrömmarna jag burit sedan ung ålder började sakta stillna. Jag sov aldrig ordentligt på femton år, ångesten blev min följeslagare, tankarna gick på högvarv. Jag försökte leva ett "normalt" liv – jobb, fest på helgerna, många ytliga kontakter, få nära relationer. Men till slut tog det stopp. Jag gick in i väggen. Det var brutalt. Men det blev också min vändpunkt. För första gången blev jag villig att ta emot hjälp.
Med smärtan kom också en nyfikenhet. Jag hade alltid haft kontakt med något större – i drömmar, i tillstånd mellan sömn och vakenhet. Jag började märka att jag kunde känna in människor djupt. Jag visste saker de aldrig berättat. Jag såg igenom fasader. Jag förstod senare att detta var min intuition.
Synkroniciteter började visa sig, vägleda mig. Jag gick kurser inom det andliga, bland annat schamanism. Jag började meditera. En morgon, mitt i meditation, förändrades allt. Plötsligt befann jag mig i rymden, bland stjärnor och planeter. Jag visste allt – och sen var jag tillbaka i rummet. Efter det kunde jag för första gången på många år känna frid, glädje och verklig kontakt – med mig själv och med naturen.
Det är nu över tio år sedan. Sedan dess har jag vandrat en inre väg som aldrig slutar förvåna mig. Jag har börjat se mina trauman som portaler till större medvetande. Det som tidigare känts som kaos blev vägvisare. Kroppens smärta och själens oro blev röster från det undermedvetna – och jag började lyssna.
Genom detta fick mitt liv mening. Jag hittade mina rötter genom att stå för den jag verkligen är. Jag behövde inte längre drunkna i oljudet – för jag hade gått igenom transformationen. Det som en gång var "för mycket" känns nu överkomligt. Livet har blivit ett äventyr, och varje nytt lager jag upptäcker inom mig blir en gåva att ge vidare.
Jag tror att detta – att våga möta vårt inre och återknyta till det vi verkligen är – är lösningen på många av världens problem. För när vi är i kontakt med det djupaste i oss, vill vi inte förstöra naturen eller skada någon annan. Vi vill bara dela det vackra vi känner inuti. Och jag tror inte att vi är så olika där. Alla längtar efter förlösning, efter att få komma hem i sig själva och känna att de tillhör något större.
Det är just den delen av mig som en gång inte kände sig hemma här på jorden som nu leder mitt liv. Det är min styrka. Det är det mest unika och levande i mig. Och det är med den kraften jag nu vägleder andra – särskilt de sensitiva, de som ofta känt sig vilsna men som i själva verket bär på den nya tidens visdom. Vi är här för att skapa en ny verklighet – tillsammans.

“We do not become healers. We came as healers. We are. Some of us are still catching up to what we are.”
– Clarissa Pinkola Estés
Min metod
Min väg i det här arbetet är mjuk, intuitiv och närvarande. Jag lyssnar in det som vill få ta plats, i sin egen takt – det som längtar efter att bli sett, förstått och integrerat.
I grunden finns en djup tillit till kroppens och själens naturliga förmåga att hela. Jag tror att vi alla bär på en inre visdom – ett slags levande ljus eller essens – som vet vad vi behöver för att växa, läka och komma närmare oss själva. Det är inget vi behöver "fixa", bara återknyta kontakten med.
I vår moderna värld har vi ofta tappat förbindelsen med det här inre vetandet. Vi har lärt oss att trycka undan, hålla tillbaka, stänga av. Men jag tror att läkandet börjar i det ögonblick vi vågar lyssna – med varsamhet, nyfikenhet och utan dömande.
Jag bär med mig kunskap och inspiration från både gamla visdomstraditioner och egna upplevelser. Jag ser mig som en slags visdomsbärare, men inte som "färdiglärd" – för det blir vi aldrig. Jag lär mig hela tiden i mötet med varje människa, varje hjärta, varje process.
Genom min intuitiva förmåga känner jag ofta in vad som rör sig under ytan – i det undermedvetna, i kroppen, i energin. Det gör att jag kan spegla dig och hålla dig på djupet, så att du själv kan närma dig det som vill komma fram. Vi gör det tillsammans, i trygghet, och bara det som är redo får röra sig. Inget tvingas fram. Det är viktigt för mig att alltid hedra dina gränser, din rytm, din integritet.
Ibland kommer insikter till mig från ett större fält – som om jorden själv, eller något större, viskar sin visdom. Dessa budskap kan ge nya perspektiv och öppna dörrar som kanske tidigare känts stängda.
Det jag vill erbjuda är ett helande som inte handlar om att hitta fel eller sätta etiketter. Jag vill istället skapa plats för det som finns bakom smärtan – plats för förståelse, mjukhet, transformation. När vi lyssnar på det som gömmer sig i skuggan, kan vi ofta hitta något oväntat vackert där. En gåva.
Jag tror inte att vi behöver bli "fixade" – jag tror att vi behöver bli mötta.
Och det är just det jag vill göra. Möta dig. Där du är. Med hjärtat öppet.
Några av mina ledord är:
-
Våra svagheter kan bli vår största styrka
-
I vårt mörker bor vårt ljus
-
Våra hinder kan bli broar
-
Och som Leonard Cohen så vackert skrev:
“There is a crack in everything – that’s how the light gets in.”
